Det är framför allt 6 hästar jag vuxit upp med.
Hunter. En New Forrest ponny som var "min" men som mamma sålde till en ridskola när jag var 5-6 år.
91:an. Ett Russ som vi fortfarande har kvar, men som för tillfället är utlånad på foder.
Remo. New Forrest som vi för några år sedan sålde till en annan ridskola, men som köpte tillbaka igen. Tyvärr blev han svårt sjuk och fick avlivas för något år sedan.
Happy. Den bångstyrigaste och bråkigaste och mest underbara Shettisen någonsin. Såld, men fortfarande i livet.
Rex. Ett svenskt halvblod som stog installad hos oss i flera flera år och som jag red under en tid då jag letade efter en ny häst.
Luscious Gold, även kallad Lusse. Min guldklimp som jag sålde för ca tre år sedan efter att ha uppfostrat, ridit in och växt upp med honom under 8 långa år.
Lusse kom till mig när han var 1 år.
Innan jag köpte Lusse hade jag mestadels hoppat och ridit dressyr. Men när jag skulle leta efter en ny häst bestämde jag mig för att även byta inriktning. Jag hade varit nyfiken på westernridning länge, och tyckte att det såg ashäftigt ut.
Det tog lång tid innan jag hittade en quarter i rätt prisklass. Hästen på bilden såg tussig och nästan sjuk ut. Men jag ringde på den ändå och till min lycka fanns han kvar.
Jag visade annonsen för mamma, men hon var inte lika entusiastisk som jag. På bilden såg han verkligen hemsk ut.
Men jag tjatade och efter många om och men så ringde mamma i alla fall till säljaren och bad att få flera bilder skickade via mail. Dom nya bilderna såg finfina ut, så mamma skickade dit en veterinär hon känner och bad honom titta på honom. Kolla hovarna m.m.
Hans tyckte att Lusse såg jättefin ut så vi bestämde oss för att köpa honom.
När han kom började jag nästan gråta, och det var inte av lycka. Jag tyckte att Lusse var ful. Men efter att han lugnat ner sig och efter att jag lärt känna honom lite älskade jag honom mest av allt.
Den fula ankungen växte upp till... kanske inte riktigt en svan. Men nära nog!
8 år senare, för ca. tre år sedan, sålde jag min bebis vidare.
Ju längre tiden gick blev det mindre och mindre ridning för mig.
Först träffade jag en kille, då kom han i första hand och inte Lusse. Sen började jag lastbils skola.
Då fanns det inte längre varken tid eller intresse över för stackars Lusse.
Det är synd, för när jag väl tog/tar mig ut och rider så älskar jag det.
Jag älskar känslan av frihet. Alla problem bara försvinner, man får tid att tänka och bara vara. Det är bara jag, hästen och skogen.
No problems, no hafe toos.
Jag är numera hästlös, och jag saknar Lusse jättemycket!
Jag planerar att bygga upp en lösdrift på gården och skaffa en ny häst. Längtar verkligen tillbaka till hästlivet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar