Berg och dal banan igen.. Varför känner man av den bara när det går nerför. Fort nerför.
Jag vet ärligt inte hur jag ska tolka denna information eller hur jag ska hantera hela den här situationen.
Skakis, ont i magen...svårt att andas.
Sladda hem och inta fosterställning?
Släcka överallt sen kura ihop sig i ett hörn i sängen. Låtsas som att jag inte finns.
Knäna vid hakan, ett måste för att inte gå sönder.
Sen får känslorna spela fritt. Så länge jag håller knäna uppdragna till hakan i låst läge kan ingenting gå sönder.
Ingenting förutom lilla hjärtat där inne. Kan nått gå sönder som redan är trasigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar